home

Nu är jag lycklig.

varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig
varför kan jag inte vara lycklig

Väggarna i mitt rum har förvandlats till vitt ljus. Det är kallt, vintern har inte dött helt ännu, och häromdagen hittade jag ett hål i väggen under min säng. Jag tror att det är därifrån kylan kommer.

Sedan länge har mitt kaffe förlorat sin flytande konsistens, nu är det mer som en slags olja, tjock och trög, som jag penslar insidan av min kropp med. Jag har börjat importera cigaretter från en öststat, för alla de som jag hittar här räcker inte till. De gör inte tillräckligt ont.

Nej, jag ljuger bara. Jag importerar ingenting från någon öststat. Men jag skulle kunna.

Mitt rum är kallt och jag vet att min säng är stor nog för två. Jag vet att den är stor nog för två.

Men det har gått nästan två år nu.

Det gör inget. Min kropp verkar ha slutat anpassa sig efter så små saker som tiden.

Jag är alltid trött och jag lyckas aldrig riktigt fokusera min blick. Den irrar runt, leker bland ärren på näthinnan. De känns som att jag sover.

Det har gått nästan två år nu och min kropp har inte anpassat sig efter tiden och det känns som att jag aldrig varit riktigt vaken och min säng är stor nog för två och det enda min kropp verkar ha anpassat sig till är formen som behövs för att passa in i en annan kropp och min säng är stor nog för två.

Den är stor nog för två.

Helvetet ligger begravt i mitt huvud.

Ibland vill man bara vara och inte göra. Men det funkar inte riktigt.

for sale:
baby shoes, never worn

Jag gillar inte att ha med mig själv att göra.

Det finns saker som jag aldrig säger till någon. Inte för att de är hemska och mörka. Jag säger bara ingenting om dem. Saker som alla iskalla gånger hem eller bort i ljum sommarkvällsluft, som varför jag aldrig vill att någon annan har någonting att göra med saker som kommer från min barndom, som att balkongbetong kan vara så kallt mot en naken ryggrad, som en matta i Mjölby och att jag nog inte vill leva längre.
Ibland vet jag inte om det här är det riktiga, i vilket stadie jag lurar mig själv och tvärtom. Men jag vill nog inte leva längre.
Vill nog inte leva längre.
Vill nog inte leva längre.


_________________________________________________





Ni är här
















och jag är här.

När jag var elva år gammal flyttade jag hemifrån. Inte till en annan stad. Till en gammal stuga för gamla döda drängar. Springandes var det bara några sekunder ifrån min familjs hus. Jag sprang ofta. Särskilt under vintertid.

Det var nio år sedan. För nio år sedan var jag så liten och så mycket ett barn att jag inte kan ha haft några handgripliga tankar i mitt huvud. Bara olika tillstånd. Ledsen. Ensam. Arg, sällan. Lycklig, sällan. Inga extremer, bara något lagom. Ibland, längst ner. Trodde jag. Djupt inne i skogen, den mörka, där hundliknande mänskoskall ljöd, där långa klor grep om trädstammarna. Trodde jag.

Nio år senare. Nu: borttynandet i för stora sällskap, identitetsavund, ett knivskarpt snitt mellan bröst och huvud, avsmak inför osäkerheten.

Och det är som klorna och skriken. Det är fortfarande precis som klorna och skriken.

att du far genom Europas länder
med ett tåg och någon annan

är så mycket tyngre
än allt jag någonsin varit med om

 

Jag har en sorts fallande ångest i mina knän.

Jag önskar att jag hade anledning att gråta lite oftare.


Ett vitt blinkande minne från en fritidsgård mellan två stycken Ingenting:
"Sluta upp med det där. Du måste prata med din riktiga röst."


Jag har drömt märkliga drömmar.
Om en kyrka av glas.
Om en svala på botten av en sjö.
Om en gammal man på toppen av ett berg.
Om sjöjungfrur och uråldriga kloster.

Jag försöker sluta röka.
Det kanske märks.

Jag har skrivit ett kärleksbrev, men jag har ingen att skicka det till.
Jag har skrivit ett självmordsbrev, som jag har tappat bort.
Inget kan jag göra ordentligt.

Det är lite jobbigt att skriva konkreta saker om sig själv när man har mer än en fot bortom poesins pretentiösa berg. Det är den där sortens berg som ofta har lite dimma kring sig och som verkar lite abstrakta och alltid verkar vara lika långt borta.
Se.
Jag kan inte skriva ens två meningar utan att förhärliga min grådaskiga existens.

God natt.

Är det så?
Är det att inte kunna se ordentligt?
Är det att inte känna sig hemma?
Är det vardagarnas långsamma pianotråd runt halsen?
Är det att bli förälskad i en regnig söndagseftermiddag, men inte minnas första gången du kysste någon?
Är det frånvaron av någon som hör dig tänka solnedgångar och vidsträckta fält?
Är det "lyssna" och "nu är det så här"?
Är det löften och löften och löften?
Är det tomma ögon och dagdrömmar om död?
Är det vikterna kring dina fötter, är det sörjan du står i, är det Omöjligheten i att resa sig upp?
Är det din komposterade kropp och det eviga runkandet av dina tankar?
Är det att inte förstå?
Är det att låtsas vara på en plats där ingen finns som kräver identitet av dig?
Är det sluddrande tal och frånvaro av självinsikt och en vag misstanke om att du egentligen är rätt ful, att aldrig sluta vara det lilla barn du egentligen aldrig faktiskt varit men alltid blivit, och är det att aldrig aldrig aldrig orka fastän det inte är så jävla jobbigt?

Ja. Allt det är det. Och lite till.

Jaha. Då är du den rikaste mannen i världen.

 

 

Gissa hur mycket asfalt det finns i Stockholm.

Jag har ingen aning.

Inte jag heller. Det är lite som att vara medveten om att universum är oändligt.

Hm. Kanske det. Vet du, tåg är ett av de få färdsätt som gör resan mer värd än målet.

Vet du, om du fortsätter att tänka så, så kommer du aldrig att komma någonstans.

Det är nog sant. Jag vill egentligen inte komma fram. Om tåget aldrig stannade så skulle jag nog vara lyckligare.

Du är rätt feg, vet du.

Ja. Jag vet. Det är svårt att låta bli. Och säg inte att det inte alls är så.

Desto mer skam i dig när någon annan får dig att inse det.

 

Titta, vad vackert det är. Det ser ut som att fönstret är en tavla. Som rör sig, liksom. Det...

Hur gammal är du egentligen? Du låter som en uråldrig man som inte kan låta bli att romantisera tiden före sekelskiftet.

Jag vet. Förlåt.

Sluta be om ursäkt. Gör något istället.

Jag orkar inte.

Nu ljuger du. Du är bara rädd. Du är den mest lättskrämda människan jag känner.

Förlåt.

Du är omöjlig.

 

Det känns som om den här resan aldrig kommer att ta slut. Samtidigt vet jag, att när jag väl stigit av så kommer den kännas sådär fruktansvärt avlägsen och flyktig.

Det är för att du alltid, utan undantag, flyr till Någonannanstans istället för att stanna kvar i Här och Nu.

Det känns som att jag inte vet något annat än det.

Det gör du inte. Inte ännu i alla fall.

Det är så hjärtskärande fruktlöst att prata med sig själv. Jag förstår inte varför jag inte kan låta bli.

Troligtvis för att du är en mycket ensam liten människa.

Jag antar det.

Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Igenochigenochigenochigen.